Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Köp olivolja eller fetaost från Grekland så gör du en god gärning. Åk ännu hellre dit, men begär kvitto när du handlar. Läs mer i artikeln som jag skrivit tillsammans med Chloé Koutouzou och Giorgos Papaspiropoulos  i aftonbladet

Det sägs ”Att vara liberal är att vara kluven”. Som liberal svenskgrek vet jag inte längre om jag ska känna mig kluven hackad eller malen.

Läs hela artikeln på newsmill

Färre vill minska svenskt flyktingmottagande nu än för ett år sedan och siffran 42% är den lägsta sedan SOM-institutet började genomföra undersökningen i början på 90-talet.

Kanske är det Sverigedemokraternas inträde i riksdagen som gjort det viktigt för fler människor att markera och öppet ta ställning i frågan. Då kanske de i alla fall fört med sig en god sak.

 Jag skriver mest om integration snarare än migration, men även där är de invandringskritiska väldigt högljudda. ”Erkänn att vi har en misslyckad integration!” Heter det titt som tätt.

 Svensk integrationspolitik är långt ifrån felfri och en bit ifrån lyckad. Det tar för lång tid från det att en person anlänt till det att han/hon är självförsörjande, boendesegregation, för dålig SFI, diskriminering, rasism och intolerans.

 Fast man ska inte heller glömma att det finns ett större hot för de invandrarfientliga än misslyckad integration.

 Lyckad integration.

 Sverigedemokraterna gillar att prata om massinvandring och med kännetecknande kreativ matematik talar de om 100 000 invandrare på ett år. Att invandringsstatistiken omfattar hemvändande svenskar, nordbor, andra europeiska invandrare, amerikaner, kanadensare, australiensare mm borde ju inte räknas då de ju numera inriktar sig främst på att bekämpa invandrande muslimer. Men när det får siffrorna att svälla så räknar man alltså kreativt.

 Så här ser matematiken ut.
”Enligt Migrationsverket beviljades 76 997 personer uppehållstillstånd år 2009. Av dessa hamnade 34 082 under kategorin anhöriginvandring. 11 119 av uppehållstillstånden beviljades på grund av olika asylskäl. Där finns bland annat 1 936 kvotflyktingar, personer som kommer till Sverige med hjälp av Migrationsverket och FN:s flyktingorganisation UNHCR. I samma kategori finns också 1 824 konventionsflyktingar, de som uppfyller kriterierna i FN:s flyktingkonvention från 1951. Båda grupperna ska enligt Sverigedemokraterna ha rätt att få asyl i Sverige. Men om partiets budgetförslag skulle vara verklighet finns det inte plats för dem.” (EXPO)

I sitt budgetförslag vill Sverigedemokraterna begränsa asyl- och anhöriginvandringen med 90%.

 I sitt invandringspolitiska program säger de:

  ”Massinvandringen till Sverige, och frånvaron av en assimileringsprocess, har skapat stora motsättningar och en mängd andra problem i det svenska samhället. För att motverka denna problematik skall invandringen av personer från kulturellt avlägsna länder begränsas till ett minimum. Om dagens massinvandring får fortsätta kan det dock bli nödvändig med ett tillfälligt totalstopp för icke- västlig invandring, till dess att situationen i landet har blivit så stabil att en restriktiv sverigedemokratisk invandringspolitik kan börja implementeras.”

I samma dokument vill de avskaffa permanent uppehållstillstånd. Samtidigt kräver de att en person som bor i Sverige och vill få hit sin make/maka som anhöriginvandrare måste vara svensk medborgare ha permanent uppehållstillstånd eller flyktingstatus.

Slutligen avfärdar de integration och integrationsfrämjande insatser. Med andra ord, hjälper man inte en marginaliserad grupp att bli självförsörjande så kan de fortsätta hetsa mot dem som lever på bidrag.

Detta är så pass viktigt för dem att de motsätter sig varje åtgärd som stärker en utlandsfödds möjlighet att ta sig in på arbetsmarknaden.

Nej till satsningar på SFI, nej till instegsjobb och nej till nystartzoner är deras melodi.

Under lördagen var jag på Folkpartiets Stockholmskonferens och fick bland annat höra vår integrationsminister Erik Ullenhag berätta vilka huvudpunkter som måste finnas med i vår integrationspolitik.

 Första punkten var inte så förvånande, arbete. Inte någon kontroversiell ståndpunkt och erkänt en viktig sådan, vilket även framhålls av våra allianskollegor. Ibland så till den milda grad att jag har svårt att minnas när jag hörde någon moderat koppla ihop integrationspolitik med något annat än jobb, jobb, jobb.

 Andra punkten är inte heller något nytt i sig utan handlar om språk.

 Sedan kom det som gladde mig särskilt eftersom jag tyckt det talats för lite om det i vår integrationsekvation, nämligen vikten av att verka för ett tolerant och öppet multikulturellt samhälle.

 Ullenhag är glasklar i sin åsikt att den svenska debatten inte ska få förråas så som skett i Danmark. Det har dessutom visats att de som mest tjänar på att etablerade partier skärper tonläget i integrationsfrågan är just de främlingsfientliga.

Att Sverigedemokraterna skärpt tonläget märks dels i ett blogginlägg från den Sverigedemokratiske riksdagsmannen Thoralf Alfsson som kopplar gruppvåldtäkter till utländska män.

Framförallt märks det emellertid på att deras partisekreterare inte menar att uttalandet är något som behöver diskuteras inom partiledningen eller att man behöver ifrågasätta Alfsson.

Det framstår tydligt att Sverigedemokraterna inte verkar bry sig om brottsoffer, brottet i sig eller ens meddelar någon åsikt om förövaren såvida han inte har annan bakgrund än svensk.

Våldtäktsmannen i Örebro har beskrivits som den värste i Svensk kriminalhistoria, men då han är av svensk härkomst tiger de främlingsfientliga.

Jag vet inte hur det är för er, men i min värld är det inte förövarens etnicitet som avgör om det är ett fruktansvärt brott som begåtts.

Idag är det romernas nationaldag, vilket även min partikollega Roger Haddad uppmärksammar i VLT.

Här har vi en grupp som i århundraden marginaliserats och förföljts, ömsom anpassat sig och ömsom vägrat anpassa sig och idag lever över hela världen. I Sverige utgör de en av våra nationella minoriteter. Även här har de utsatts för diskriminerande lagar och tvångssterilisering av romer har förekommit i landet ända in på sjuttiotalet.

 Som nationell minoritet har man vissa rättigheter som går utöver andra mer nyligen invandrade etniska gruppers.

 ”All politik som leder till assimilering,

mot människors vilja, ska motverkas av staten. På samma

sätt är staten skyldig att vidta lämpliga åtgärder för att skydda mot

hot, och våld som riktas mot människor på grund av deras kulturella

bakgrund. Integration av personer som tillhör minoriteter är däremot

tillåten så länge dess effekt inte blir ofrivillig assimilering.

Ett annat sätt att uttrycka förbudet mot assimilering är att lägga

en skyldighet på staterna att skydda minoriteternas existens.”

SOU 2010:55

Bland rättigheterna ingår även rätt till hemspråksundervisning, men enligt en notis i DN är det få barn som får möjlighet till detta.

Språk, hemspråk och flerspråkighet står mig varmt om hjärtat och jag hoppas på stora förbättringar där liksom på många andra områden på väg mot en bättre integrationspolitik.

Detta och glada hurrarop på romernas nationaldag, bahtalo drom!

För vi en politik som ser till att människor kommer i jobb så bryter vi utanförskapet och då uppnår vi god integration…

Vi skulle i och för sig kunna lägga en grund för att invandrare lättare får jobb redan vid gränsen, genom vår migrationspolitik. Per Gudmundsson på SVD jämför i en artikel den 28/3 Sverige med Kanada. I Kanada består migrationen till 65% av arbetskraftsinvandrare. Därtill konstaterar Gudmundsson att man aktivt planerar vilka som får komma in genom ett poängsystem som gynnar högutbildade, vissa sektorer, arbetsför ålder mm. Vidare är arbetskraftsinvandraren ekonomiskt ansvarig för anhöriginvandrande under viss tid. Han har helt rätt i att Kanada gör en uträkning där invandringen redan på kort sikt ska gynna landet ekonomiskt och menar att vi i Sverige som hyllar den Kanadensiska framgången på integrationsområdet aldrig skulle kunna acceptera att motsvarande system infördes här.

Jag måste ge Gudmundsson helt rätt i hans analys. Jag tycker att det oerhört viktigt att vi bidrar så mycket vi kan till att hjälpa människor som flyr undan förföljelser, krig och andra umbäranden. Jag gillar regeringens överenskommelse med Miljöpartiet och uppskattar även möjligheten till större rörelsefrihet som skulle bli resultatet av att en person med permanent uppehållstillstånd kan flytta till ett annat EU-land för att söka jobb, men ändå ha kvar möjligheten att komma tillbaks till Sverige.

Men, vi skulle därtill kunna plussa på arbetskraftsinvandringen rejält och där skulle man kunna använda sig av ett Kanadainspirerat poängsystem.

Oavsett om man flytt eller arbetskraftinvandrat möts den nyanlände utav flera hinder. När jag arbetade på en antidiskrimineringsnivå blev jag varse en undersökning på bostadsmarknaden, en sk situation testing som utförts av Hyresgästföreningen under år 2007:

”Hyresgästföreningen har undersökt om hyresvärdar diskriminerar bostadssökande. Drygt 100 bostadsföretag har ringts upp av två bostadssökande, där den ene har ”svenskt” namn och den andre ”invandrarnamn”. I 37 procent av samtalen fanns inslag av diskriminering från hyresvärdens sida. I 14 fall av dessa var diskrimineringen så tydlig att den med ”svenskt” namn blev erbjuden lägenhet samtidigt som den med ”utländskt” namn inte blev det.

Diskriminering på bostadsmarknad, arbetsmarknad, inom utbildningsväsendet och i samhället i stort är ett problem. Det bevisas gång på gång och det får mig att fortsatt argumentera för att integrationspolitik inte bara kan ”genomsyra alla verksamheter”.

När något ska ”genomsyra en verksamhet” kan man i alla fall om man arbetar med diskriminering, integration eller antirasism vara säker på att man är bortglömd, sopad under mattan i en källarlokal som inte längre används.

Har man ett jobb så är man integrerad… Jag tror inte ens att arbetslinjens hårdaste företrädare menar att det är en så enkel ekvation. Men visst är det en viktig del. Om man levt på bidrag en tid eller studiemedel för den delen och sedan fått jobb känner man ganska lätt av skillnaden. Helt plötsligt kan ingen annan komma med pekpinnar och ha synpunkter på hur man spenderar sina pengar. Man är självständig och oberoende och ingen kan komma och säga att man ligger samhället till last. Klart sådant har en positiv effekt även på självförtroendet och även familjelivet i stort. Ekonomi brukar ju framföras som en av de stora anledningarna till att folk skiljer sig.

 Så politik som gör att fler kommer i arbete är absolut även bra för integration.  Arbetet med att öppna upp den svenska arbetsmarknaden är en krokig väg. Personer som invandrade på 50-, 60-, och tidigt 70-tal kom direkt ut i arbetslivet, men därefter har det varit allt svårare. Konjunkurdippar slår hårdare mot invandrare, diskriminering på arbetsmarknaden är både vanligt och svårt att komma åt med diskrimineringslagstiftningen. Dessutom är vi inte så vassa på att faktiskt ta reda på vad en utländsk examen, eller arbetslivserfarenhet betyder. Resurser för validering finns, men i för liten utsträckning och även där den finns, används de fullt ut?

 Hur ofta händer det att en arbetsgivare som ska nyanställa gör en koll på vad en civilingenjörsexamen från Iran innebär med svenska mått mätt? Jag har inga siffror, men de enskilda fall jag har sett talar sitt tydliga språk. Man väljer det man förstår, man sejfar. En rekrytering är trots allt kostsamt och arbetsgivare är klart sugna på att minimera sitt risktagande. Därför sker en väldigt stor del av tillsättningarna genom informella kontakter och de anställda har helst en svensk utbildning i bagaget.

 På sina håll finns goda exempel där företagare insett att utländsk kompetens inte bara är billig arbetskraft man kan få bidrag för, eller något man ska ha för att få lite goodwill. Willys i Rosengård förstod redan för tio år sedan att om man anställer personer som i högre grad speglar kundkretsen vad gäller etnicitet kan man dels ge kunderna bättre service på plats, men medarbetarna påverkade även utbudet i affären.

 En viktig del i arbetsmarknadspolitiken relaterat till integration borde rimligen bli att påverka attityder och stärka kompetens hos arbetsgivare när det gäller att se och förstå vad en utländsk kompetens innebär.

Etableringsreformen som nu sjösatts är den största förändringen i svensk integrationspolitik på mycket länge. Jag är själv en ivrig anhängare av den då man flyttar över det som tidigare hette introduktion och ofta låg på kommunala socialförvaltningar till arbetsförmedlingen. Egentligen skulle jag vilja se att kommuner marknadsför sig gentemot nyanlända redan när de väntar på permanent uppehållstillstånd. ”Om du har den, eller den utbildningen eller arbetslivserfarenheten, eller kan tänka dig att studera det här så skulle vår kommun vara ett bra alternativ för dig.” skulle det kunna heta.

 FORES vice vd Mattias Johansson och Fredrik Rosenqvist fil dr i ekonomisk historia skriver idag på DN debatt att etableringsreformen hittills är ett misslyckande.

” En ny rapport från tankesmedjan Fores visar att reformen hittills inte alls blivit den framgång regeringen hoppats på. I stället har de flyktingar som anlänt till Sverige de senaste månaderna fått sämre förutsättningar att snabbt ta sig in på den svenska arbetsmarknaden än de flyktingar som anlände innan reformen genomfördes. ”

De dömer dock inte ut reformens innehåll, utan framhåller främst brister i implementeringen. Jag kan köpa att en stor reform är komplex och att allt inte kommer fungera från dag ett. Man måste get det lite mer tid innan man utvärderar. Den sjösattes trots allt så sent som i december 2010. FORES rapport känns ändå som en angelägen granskning och förhoppningsvis kan man förbättra arbetet redan i ett tidigt skede.