Läs hela artikeln på newsmill

Kanske är det Sverigedemokraternas inträde i riksdagen som gjort det viktigt för fler människor att markera och öppet ta ställning i frågan. Då kanske de i alla fall fört med sig en god sak.

 Jag skriver mest om integration snarare än migration, men även där är de invandringskritiska väldigt högljudda. ”Erkänn att vi har en misslyckad integration!” Heter det titt som tätt.

 Svensk integrationspolitik är långt ifrån felfri och en bit ifrån lyckad. Det tar för lång tid från det att en person anlänt till det att han/hon är självförsörjande, boendesegregation, för dålig SFI, diskriminering, rasism och intolerans.

 Fast man ska inte heller glömma att det finns ett större hot för de invandrarfientliga än misslyckad integration.

 Lyckad integration.

 Sverigedemokraterna gillar att prata om massinvandring och med kännetecknande kreativ matematik talar de om 100 000 invandrare på ett år. Att invandringsstatistiken omfattar hemvändande svenskar, nordbor, andra europeiska invandrare, amerikaner, kanadensare, australiensare mm borde ju inte räknas då de ju numera inriktar sig främst på att bekämpa invandrande muslimer. Men när det får siffrorna att svälla så räknar man alltså kreativt.

 Så här ser matematiken ut.
”Enligt Migrationsverket beviljades 76 997 personer uppehållstillstånd år 2009. Av dessa hamnade 34 082 under kategorin anhöriginvandring. 11 119 av uppehållstillstånden beviljades på grund av olika asylskäl. Där finns bland annat 1 936 kvotflyktingar, personer som kommer till Sverige med hjälp av Migrationsverket och FN:s flyktingorganisation UNHCR. I samma kategori finns också 1 824 konventionsflyktingar, de som uppfyller kriterierna i FN:s flyktingkonvention från 1951. Båda grupperna ska enligt Sverigedemokraterna ha rätt att få asyl i Sverige. Men om partiets budgetförslag skulle vara verklighet finns det inte plats för dem.” (EXPO)

I sitt budgetförslag vill Sverigedemokraterna begränsa asyl- och anhöriginvandringen med 90%.

 I sitt invandringspolitiska program säger de:

  ”Massinvandringen till Sverige, och frånvaron av en assimileringsprocess, har skapat stora motsättningar och en mängd andra problem i det svenska samhället. För att motverka denna problematik skall invandringen av personer från kulturellt avlägsna länder begränsas till ett minimum. Om dagens massinvandring får fortsätta kan det dock bli nödvändig med ett tillfälligt totalstopp för icke- västlig invandring, till dess att situationen i landet har blivit så stabil att en restriktiv sverigedemokratisk invandringspolitik kan börja implementeras.”

I samma dokument vill de avskaffa permanent uppehållstillstånd. Samtidigt kräver de att en person som bor i Sverige och vill få hit sin make/maka som anhöriginvandrare måste vara svensk medborgare ha permanent uppehållstillstånd eller flyktingstatus.

Slutligen avfärdar de integration och integrationsfrämjande insatser. Med andra ord, hjälper man inte en marginaliserad grupp att bli självförsörjande så kan de fortsätta hetsa mot dem som lever på bidrag.

Detta är så pass viktigt för dem att de motsätter sig varje åtgärd som stärker en utlandsfödds möjlighet att ta sig in på arbetsmarknaden.

Nej till satsningar på SFI, nej till instegsjobb och nej till nystartzoner är deras melodi.

 Första punkten var inte så förvånande, arbete. Inte någon kontroversiell ståndpunkt och erkänt en viktig sådan, vilket även framhålls av våra allianskollegor. Ibland så till den milda grad att jag har svårt att minnas när jag hörde någon moderat koppla ihop integrationspolitik med något annat än jobb, jobb, jobb.

 Andra punkten är inte heller något nytt i sig utan handlar om språk.

 Sedan kom det som gladde mig särskilt eftersom jag tyckt det talats för lite om det i vår integrationsekvation, nämligen vikten av att verka för ett tolerant och öppet multikulturellt samhälle.

 Ullenhag är glasklar i sin åsikt att den svenska debatten inte ska få förråas så som skett i Danmark. Det har dessutom visats att de som mest tjänar på att etablerade partier skärper tonläget i integrationsfrågan är just de främlingsfientliga.

Att Sverigedemokraterna skärpt tonläget märks dels i ett blogginlägg från den Sverigedemokratiske riksdagsmannen Thoralf Alfsson som kopplar gruppvåldtäkter till utländska män.

Framförallt märks det emellertid på att deras partisekreterare inte menar att uttalandet är något som behöver diskuteras inom partiledningen eller att man behöver ifrågasätta Alfsson.

Det framstår tydligt att Sverigedemokraterna inte verkar bry sig om brottsoffer, brottet i sig eller ens meddelar någon åsikt om förövaren såvida han inte har annan bakgrund än svensk.

Våldtäktsmannen i Örebro har beskrivits som den värste i Svensk kriminalhistoria, men då han är av svensk härkomst tiger de främlingsfientliga.

Jag vet inte hur det är för er, men i min värld är det inte förövarens etnicitet som avgör om det är ett fruktansvärt brott som begåtts.

Här har vi en grupp som i århundraden marginaliserats och förföljts, ömsom anpassat sig och ömsom vägrat anpassa sig och idag lever över hela världen. I Sverige utgör de en av våra nationella minoriteter. Även här har de utsatts för diskriminerande lagar och tvångssterilisering av romer har förekommit i landet ända in på sjuttiotalet.

 Som nationell minoritet har man vissa rättigheter som går utöver andra mer nyligen invandrade etniska gruppers.

 ”All politik som leder till assimilering,

mot människors vilja, ska motverkas av staten. På samma

sätt är staten skyldig att vidta lämpliga åtgärder för att skydda mot

hot, och våld som riktas mot människor på grund av deras kulturella

bakgrund. Integration av personer som tillhör minoriteter är däremot

tillåten så länge dess effekt inte blir ofrivillig assimilering.

Ett annat sätt att uttrycka förbudet mot assimilering är att lägga

en skyldighet på staterna att skydda minoriteternas existens.”

SOU 2010:55

Bland rättigheterna ingår även rätt till hemspråksundervisning, men enligt en notis i DN är det få barn som får möjlighet till detta.

Språk, hemspråk och flerspråkighet står mig varmt om hjärtat och jag hoppas på stora förbättringar där liksom på många andra områden på väg mot en bättre integrationspolitik.

Detta och glada hurrarop på romernas nationaldag, bahtalo drom!

Vi skulle i och för sig kunna lägga en grund för att invandrare lättare får jobb redan vid gränsen, genom vår migrationspolitik. Per Gudmundsson på SVD jämför i en artikel den 28/3 Sverige med Kanada. I Kanada består migrationen till 65% av arbetskraftsinvandrare. Därtill konstaterar Gudmundsson att man aktivt planerar vilka som får komma in genom ett poängsystem som gynnar högutbildade, vissa sektorer, arbetsför ålder mm. Vidare är arbetskraftsinvandraren ekonomiskt ansvarig för anhöriginvandrande under viss tid. Han har helt rätt i att Kanada gör en uträkning där invandringen redan på kort sikt ska gynna landet ekonomiskt och menar att vi i Sverige som hyllar den Kanadensiska framgången på integrationsområdet aldrig skulle kunna acceptera att motsvarande system infördes här.

Jag måste ge Gudmundsson helt rätt i hans analys. Jag tycker att det oerhört viktigt att vi bidrar så mycket vi kan till att hjälpa människor som flyr undan förföljelser, krig och andra umbäranden. Jag gillar regeringens överenskommelse med Miljöpartiet och uppskattar även möjligheten till större rörelsefrihet som skulle bli resultatet av att en person med permanent uppehållstillstånd kan flytta till ett annat EU-land för att söka jobb, men ändå ha kvar möjligheten att komma tillbaks till Sverige.

Men, vi skulle därtill kunna plussa på arbetskraftsinvandringen rejält och där skulle man kunna använda sig av ett Kanadainspirerat poängsystem.

Oavsett om man flytt eller arbetskraftinvandrat möts den nyanlände utav flera hinder. När jag arbetade på en antidiskrimineringsnivå blev jag varse en undersökning på bostadsmarknaden, en sk situation testing som utförts av Hyresgästföreningen under år 2007:

”Hyresgästföreningen har undersökt om hyresvärdar diskriminerar bostadssökande. Drygt 100 bostadsföretag har ringts upp av två bostadssökande, där den ene har ”svenskt” namn och den andre ”invandrarnamn”. I 37 procent av samtalen fanns inslag av diskriminering från hyresvärdens sida. I 14 fall av dessa var diskrimineringen så tydlig att den med ”svenskt” namn blev erbjuden lägenhet samtidigt som den med ”utländskt” namn inte blev det.

Diskriminering på bostadsmarknad, arbetsmarknad, inom utbildningsväsendet och i samhället i stort är ett problem. Det bevisas gång på gång och det får mig att fortsatt argumentera för att integrationspolitik inte bara kan ”genomsyra alla verksamheter”.

När något ska ”genomsyra en verksamhet” kan man i alla fall om man arbetar med diskriminering, integration eller antirasism vara säker på att man är bortglömd, sopad under mattan i en källarlokal som inte längre används.

 Så politik som gör att fler kommer i arbete är absolut även bra för integration.  Arbetet med att öppna upp den svenska arbetsmarknaden är en krokig väg. Personer som invandrade på 50-, 60-, och tidigt 70-tal kom direkt ut i arbetslivet, men därefter har det varit allt svårare. Konjunkurdippar slår hårdare mot invandrare, diskriminering på arbetsmarknaden är både vanligt och svårt att komma åt med diskrimineringslagstiftningen. Dessutom är vi inte så vassa på att faktiskt ta reda på vad en utländsk examen, eller arbetslivserfarenhet betyder. Resurser för validering finns, men i för liten utsträckning och även där den finns, används de fullt ut?

 Hur ofta händer det att en arbetsgivare som ska nyanställa gör en koll på vad en civilingenjörsexamen från Iran innebär med svenska mått mätt? Jag har inga siffror, men de enskilda fall jag har sett talar sitt tydliga språk. Man väljer det man förstår, man sejfar. En rekrytering är trots allt kostsamt och arbetsgivare är klart sugna på att minimera sitt risktagande. Därför sker en väldigt stor del av tillsättningarna genom informella kontakter och de anställda har helst en svensk utbildning i bagaget.

 På sina håll finns goda exempel där företagare insett att utländsk kompetens inte bara är billig arbetskraft man kan få bidrag för, eller något man ska ha för att få lite goodwill. Willys i Rosengård förstod redan för tio år sedan att om man anställer personer som i högre grad speglar kundkretsen vad gäller etnicitet kan man dels ge kunderna bättre service på plats, men medarbetarna påverkade även utbudet i affären.

 En viktig del i arbetsmarknadspolitiken relaterat till integration borde rimligen bli att påverka attityder och stärka kompetens hos arbetsgivare när det gäller att se och förstå vad en utländsk kompetens innebär.

Etableringsreformen som nu sjösatts är den största förändringen i svensk integrationspolitik på mycket länge. Jag är själv en ivrig anhängare av den då man flyttar över det som tidigare hette introduktion och ofta låg på kommunala socialförvaltningar till arbetsförmedlingen. Egentligen skulle jag vilja se att kommuner marknadsför sig gentemot nyanlända redan när de väntar på permanent uppehållstillstånd. ”Om du har den, eller den utbildningen eller arbetslivserfarenheten, eller kan tänka dig att studera det här så skulle vår kommun vara ett bra alternativ för dig.” skulle det kunna heta.

 FORES vice vd Mattias Johansson och Fredrik Rosenqvist fil dr i ekonomisk historia skriver idag på DN debatt att etableringsreformen hittills är ett misslyckande.

” En ny rapport från tankesmedjan Fores visar att reformen hittills inte alls blivit den framgång regeringen hoppats på. I stället har de flyktingar som anlänt till Sverige de senaste månaderna fått sämre förutsättningar att snabbt ta sig in på den svenska arbetsmarknaden än de flyktingar som anlände innan reformen genomfördes. ”

De dömer dock inte ut reformens innehåll, utan framhåller främst brister i implementeringen. Jag kan köpa att en stor reform är komplex och att allt inte kommer fungera från dag ett. Man måste get det lite mer tid innan man utvärderar. Den sjösattes trots allt så sent som i december 2010. FORES rapport känns ändå som en angelägen granskning och förhoppningsvis kan man förbättra arbetet redan i ett tidigt skede.

Lägger man till detta ett scenario där vi i Sverige skulle låta SD påverka migrationspolitiken i mer restriktiv riktning vore det än olyckligare, inte minst i ljuset av en studie som gjorts av statsvetarna Carl Dahlström och Anders Sundell vid Göteborgs universitet. De säger i en artikel i DN: ”Ju hårdare de etablerade partiernas invandringspolitik blir, desto mer ökar stödet för Sverigedemokraterna.”

Hårdare attityder och mer öppen eller förtäckt främlingsfientlighet skulle alltså kunna leda till att vi får sämre tillgång till välutbildad arbetskraft, med sämre tillväxt som följd, samt att Sverigedemokraterna skrattar hela vägen till valurnorna 2014.

 Häri ligger en stor del utav utmaningarna som vi liberaler står inför när vi ska driva politik och utforma integrationspolitik, migrationspolitik, arbetspolitik med mera, med mera.

 Arbetet med att ta fram ett nytt partiprogram för Folkpartiet som ska antas 2013 har redan börjat. Det är min mening att migrations- och integrationsfrågorna måste ha en given och framträdande plats i det dokumentet. Jag hoppas vi kommer vara starkt ideologiska och tydliga med våra värderingar. Jag hoppas vi starkt kommer driva på för en öppnare migrationspolitik med starkt inslag av arbetskraftsinvandring. Jag vill även se en tydlig linje i integrationsfrågorna där vi dels inriktar oss på individens väg till innanförskap, men i lika hög grad tar tag i strukturella problem.

 Oavsett om det är ekonomi, arbetsmarknadsfrågor, bostadspolitik, utbildning eller sociala frågor som intresserar en, så är bra politik på områdena migration och integration fullständigt avgörande för hur vårt samhälle kommer att se ut framöver.

Stiftelsen EXPO redovisar följande definition på ordet integration:

 ”Med integration menas den process som människor från andra kulturer genomgår för att anpassa sig till majoritetssamhället, t.ex. när en människa kommer från ett annat land till Sverige.

I motsats till assimilation, där minoriteter helt överger sin gamla kultur, sina traditioner och sitt språk, handlar integration om få en plats i samhället och samtidigt kunna behålla sin kulturella identitet.

För att integration ska fungera krävs att även majoritetsbefolkningen anpassar sig till minoriteterna, t.ex. genom att tillåta andra religioner, traditioner och seder. Det är med integration som man uppnår ett mångkulturellt samhälle. ”

Jag tycker definitionen fångar en hel del, men menar att ”få en plats i samhället…” måste konkretiseras.

 Jag ger mig på ett definitionsförsök och välkomnar förbättringstips och åsikter:

 Med integration menas den process som människor från andra kulturer genomgår för att anpassa sig till majoritetssamhället, samt den process som majoritetssamhället genomgår i samband med detta.

 När man är integrerad i ett samhälle är man en väl fungerande del i det och ses även av andra som en väl fungerande del av samhället.

 För att kunna vara en väl fungerande del i samhället måste:

1. man självständigt kunna klara sig i sociala och yrkesmässiga situationer, samt i kontakt med olika samhällsfunktioner som t ex sjukhus, skatteverket, skolan.  
2. ens sätt att leva accepteras och respekteras oavsett hur annorlunda det är, så länge man inte bryter mot lagen. Diskussion om sociala koder finns alltid inte minst mellan generationer och här kommer automatiskt även kommunikation mellan olika etniciteter in.
3. lagar, strukturer och attityder som de facto diskriminerar människor på grund av deras etnicitet eller annan diskrimineringsgrund ändras. Här måste det självklart till en prövning från lag till lag då det självklart finns kulturella uttryck som vi inte ska acceptera.

 Som sagt, hjälp med att formulera det här stycket tas emot med stor tacksamhet.

 Utifrån definitionen formuleras sedan olika förslag på integrationspolitik, men ska integrationspolitiken leda till att varje aspekt av integration blir verklighet? Hur långt ska politiken lägga sig i och vad blir den enskildes egna utrymme?

 Vid nästkommande skrivtillfällen ska jag ge mig på att titta på regeringens integrationspolitik, integration som ekonomisk ekvation, arbetsmarknadspolitik, socialpolitik och bostadspolitik.