A ”second chance” to elect what?

Different sides of ones identity float around more or less unnoticed until they are besieged, beset or called into question. In short I´ve grown several inches more Greek over the last few years.

But how to vote now that we apparently will be given a “second chance” on the 17^th of June?

The general expectation seems to be that an even lower percentage of the voters will actually bother. People are disgusted, angry or just tired. In May many voted with their fists rather than their hearts or minds.

The cradle of democracy got itself a nazi party voted into parliament to complement the Stalinist-nostalgic KKE. But who to vote for when the so called serious parties were the ones responsible for putting us into the mess where we currently find ourselves? Turmoil plays into the hands of the extremists and populists and if we look for reasonable sounding alternatives in the middle, we once again get stuck with the same old, same old corrupt powerparties of PASOK and ND.

Personally I´d like to vote for a liberal party. But wait, there are at least three of those. All pretty new at that. Now why couldn´t they cooperate and form one party that at least would make it into parliament, giving the 6% of Greek liberal voters some representation?  

Ahh but can it be that good old personal gain and vanity thing? I mean DIMSIM´s leader Bakoyanni, the daughter of former ND leader Mitsotakis really only went liberal after losing out on becoming the new leader for the conservative ND, right?

My position has become increasingly clear. I agree with PASOKs leader Venizelos in that the Greek people have shown they want a coalition government. But there is more. For the parties to regain some credibility there has to be some real change in their lineups.

PASOK went from 40+ % to under 14%. That´s not just a way of saying we want a coalition, it´s a way of saying we don´t trust you, your representatives are the beneficiaries of corruption and nepotism. The same goes for ND.

I want to vote for reasonable, competent politicians who are not tied to the old cadres either by bloodlines or otherwise indebted. I want them to follow through with the agreements with the EU and keep us in the Euro and then help us get back on our feet.

Many political heavyweights talk about taking responsibility for the country, but maybe the best way for them to do that is by stepping down and letting new people, untainted by the old, take charge in their parties^.

När man inte skrivit på länge

Ja jisses vad konstigt det känns att hitta hem till bloggen igen. Jag hade lämnat den vind för våg efter jobbytet såpass att jag glömt inloggningsuppgifterna. Nu känns det ändå som att jag ska kunna hinna med lite igen. Åsikter och tankar har studsat som vanligt

Turista upp grekland på banan igen

Köp olivolja eller fetaost från Grekland så gör du en god gärning. Åk ännu hellre dit, men begär kvitto när du handlar. Läs mer i artikeln som jag skrivit tillsammans med Chloé Koutouzou och Giorgos Papaspiropoulos  i aftonbladet

Svenskgreker om Greklandskrisen

Det sägs ”Att vara liberal är att vara kluven”. Som liberal svenskgrek vet jag inte längre om jag ska känna mig kluven hackad eller malen.

Läs hela artikeln på newsmill

Vad vore värre än misslyckad integrationspolitik för en Sverigedemokrat?

Färre vill minska svenskt flyktingmottagande nu än för ett år sedan och siffran 42% är den lägsta sedan SOM-institutet började genomföra undersökningen i början på 90-talet.

Kanske är det Sverigedemokraternas inträde i riksdagen som gjort det viktigt för fler människor att markera och öppet ta ställning i frågan. Då kanske de i alla fall fört med sig en god sak.

 Jag skriver mest om integration snarare än migration, men även där är de invandringskritiska väldigt högljudda. ”Erkänn att vi har en misslyckad integration!” Heter det titt som tätt.

 Svensk integrationspolitik är långt ifrån felfri och en bit ifrån lyckad. Det tar för lång tid från det att en person anlänt till det att han/hon är självförsörjande, boendesegregation, för dålig SFI, diskriminering, rasism och intolerans.

 Fast man ska inte heller glömma att det finns ett större hot för de invandrarfientliga än misslyckad integration.

 Lyckad integration.

 Sverigedemokraterna gillar att prata om massinvandring och med kännetecknande kreativ matematik talar de om 100 000 invandrare på ett år. Att invandringsstatistiken omfattar hemvändande svenskar, nordbor, andra europeiska invandrare, amerikaner, kanadensare, australiensare mm borde ju inte räknas då de ju numera inriktar sig främst på att bekämpa invandrande muslimer. Men när det får siffrorna att svälla så räknar man alltså kreativt.

 Så här ser matematiken ut.
”Enligt Migrationsverket beviljades 76 997 personer uppehållstillstånd år 2009. Av dessa hamnade 34 082 under kategorin anhöriginvandring. 11 119 av uppehållstillstånden beviljades på grund av olika asylskäl. Där finns bland annat 1 936 kvotflyktingar, personer som kommer till Sverige med hjälp av Migrationsverket och FN:s flyktingorganisation UNHCR. I samma kategori finns också 1 824 konventionsflyktingar, de som uppfyller kriterierna i FN:s flyktingkonvention från 1951. Båda grupperna ska enligt Sverigedemokraterna ha rätt att få asyl i Sverige. Men om partiets budgetförslag skulle vara verklighet finns det inte plats för dem.” (EXPO)

I sitt budgetförslag vill Sverigedemokraterna begränsa asyl- och anhöriginvandringen med 90%.

 I sitt invandringspolitiska program säger de:

  ”Massinvandringen till Sverige, och frånvaron av en assimileringsprocess, har skapat stora motsättningar och en mängd andra problem i det svenska samhället. För att motverka denna problematik skall invandringen av personer från kulturellt avlägsna länder begränsas till ett minimum. Om dagens massinvandring får fortsätta kan det dock bli nödvändig med ett tillfälligt totalstopp för icke- västlig invandring, till dess att situationen i landet har blivit så stabil att en restriktiv sverigedemokratisk invandringspolitik kan börja implementeras.”

I samma dokument vill de avskaffa permanent uppehållstillstånd. Samtidigt kräver de att en person som bor i Sverige och vill få hit sin make/maka som anhöriginvandrare måste vara svensk medborgare ha permanent uppehållstillstånd eller flyktingstatus.

Slutligen avfärdar de integration och integrationsfrämjande insatser. Med andra ord, hjälper man inte en marginaliserad grupp att bli självförsörjande så kan de fortsätta hetsa mot dem som lever på bidrag.

Detta är så pass viktigt för dem att de motsätter sig varje åtgärd som stärker en utlandsfödds möjlighet att ta sig in på arbetsmarknaden.

Nej till satsningar på SFI, nej till instegsjobb och nej till nystartzoner är deras melodi.

Vad vill vi med vår integrationspolitik – del 6

Under lördagen var jag på Folkpartiets Stockholmskonferens och fick bland annat höra vår integrationsminister Erik Ullenhag berätta vilka huvudpunkter som måste finnas med i vår integrationspolitik.

 Första punkten var inte så förvånande, arbete. Inte någon kontroversiell ståndpunkt och erkänt en viktig sådan, vilket även framhålls av våra allianskollegor. Ibland så till den milda grad att jag har svårt att minnas när jag hörde någon moderat koppla ihop integrationspolitik med något annat än jobb, jobb, jobb.

 Andra punkten är inte heller något nytt i sig utan handlar om språk.

 Sedan kom det som gladde mig särskilt eftersom jag tyckt det talats för lite om det i vår integrationsekvation, nämligen vikten av att verka för ett tolerant och öppet multikulturellt samhälle.

 Ullenhag är glasklar i sin åsikt att den svenska debatten inte ska få förråas så som skett i Danmark. Det har dessutom visats att de som mest tjänar på att etablerade partier skärper tonläget i integrationsfrågan är just de främlingsfientliga.

Att Sverigedemokraterna skärpt tonläget märks dels i ett blogginlägg från den Sverigedemokratiske riksdagsmannen Thoralf Alfsson som kopplar gruppvåldtäkter till utländska män.

Framförallt märks det emellertid på att deras partisekreterare inte menar att uttalandet är något som behöver diskuteras inom partiledningen eller att man behöver ifrågasätta Alfsson.

Det framstår tydligt att Sverigedemokraterna inte verkar bry sig om brottsoffer, brottet i sig eller ens meddelar någon åsikt om förövaren såvida han inte har annan bakgrund än svensk.

Våldtäktsmannen i Örebro har beskrivits som den värste i Svensk kriminalhistoria, men då han är av svensk härkomst tiger de främlingsfientliga.

Jag vet inte hur det är för er, men i min värld är det inte förövarens etnicitet som avgör om det är ett fruktansvärt brott som begåtts.

Romernas nationaldag 8 april

Idag är det romernas nationaldag, vilket även min partikollega Roger Haddad uppmärksammar i VLT.

Här har vi en grupp som i århundraden marginaliserats och förföljts, ömsom anpassat sig och ömsom vägrat anpassa sig och idag lever över hela världen. I Sverige utgör de en av våra nationella minoriteter. Även här har de utsatts för diskriminerande lagar och tvångssterilisering av romer har förekommit i landet ända in på sjuttiotalet.

 Som nationell minoritet har man vissa rättigheter som går utöver andra mer nyligen invandrade etniska gruppers.

 ”All politik som leder till assimilering,

mot människors vilja, ska motverkas av staten. På samma

sätt är staten skyldig att vidta lämpliga åtgärder för att skydda mot

hot, och våld som riktas mot människor på grund av deras kulturella

bakgrund. Integration av personer som tillhör minoriteter är däremot

tillåten så länge dess effekt inte blir ofrivillig assimilering.

Ett annat sätt att uttrycka förbudet mot assimilering är att lägga

en skyldighet på staterna att skydda minoriteternas existens.”

SOU 2010:55

Bland rättigheterna ingår även rätt till hemspråksundervisning, men enligt en notis i DN är det få barn som får möjlighet till detta.

Språk, hemspråk och flerspråkighet står mig varmt om hjärtat och jag hoppas på stora förbättringar där liksom på många andra områden på väg mot en bättre integrationspolitik.

Detta och glada hurrarop på romernas nationaldag, bahtalo drom!